( 5 )
XII.
Re'n seglen fyllas af behaglig fläckt,
Från hemmet, liksom glad att honom vefta;
Och hvita klipporna ifrån hans syn,
Bland skummet som dem omger, snart försvunnit.
Han då, måhända, ångrade för sent
Sin lust att vandra; men i bröstet gömdes
Hans tysta tanke; ej från läppen flöt
Ett ord af qval, då andre tårar fällde,
Och göto ut sin sorg för obeveklig vind.
XIII.
Men när i hafvet Solen sänkte sig,
Han tog sin harpa, som han stundom rörde
Till enkla ljud och olärd melodi,
Ej, som han trodde, hörd af okändt öra;
Och nu, på strängarna hans finger for,
Att följa hans farväl i aftonskymning.
Då skeppet flög, af hvita vingar fördt,
Och stränder gungande för ögat flydde,
Han qvad den sista gång, åt land och våg farväl.
1.
Farväl, farväl! Min födslostrand
Försvann i böljan blå.
Vid nattvinds suck och brännings dån,
Hörs vilda måsars skri.
Den Sol, som sjönk i hafvets famn,
Vi följa i sin flykt;
Farväl till honom och till dig,
Mitt fosterland god natt!
