( 161 )
CXVIII.
Här lefde du, i detta tjusta skjul,
Egeria! Här slog odödligt hjerta
Vid älskad dödligs ännu fjerran steg.
Mörk purprad midnatt skylde hemligt möte,
Med rikt bestjernadt hvalf; och då du satt
Invid din tjuste dyrkare, hvad hände?
Den grottan visst för helsningen var skapt
Af kärleksfull Gudinna; inre cellen
Af kärlekshelgd bebodd, det första Gudasvar!
CXIX.
Och blandade du ej med bröst mot bröst,
Ett himmelskt hjerta med ett dödligt hjerta,
Och gaf ej kärlek som i födslen dör,
Med suck, odödlig tjusning? kunde makten
Hos dig ej ge odödlighet, ej ge
Din himmels renhet åt en jordisk glädje?
Fördrifva gift, förslöa dolkens udd
Af mätthetsledsnaden, som allt förderfvar,
Och ogräs, qväfvande, från själen rota ut?
CXX.
Ty värr! ung böjelse åt öcknen drifs,
Och vattnar ödslig hed, af hvilken uppstår
I öfverflöd, ett ogräs mörkt och vildt,
I kärnan härskt, förledande för ögat,
Och blommor hvilkas lukt är dödens qval,
Trän hvilkas kåda gift; och slika plantor
Gro i passionens spår, vid det hon flyr,
På verldens ödemark, med fåfäng flämtan
För någon himmelsk frukt, förvägrad vårt behof.
