( 162 )
CXXI.
O kärlek, Du på jorden icke bor —
Osedd Seraf, på dig vår tro vi fästa,
Tro, hvars martyr det brustna hjertat är.
Din form ej ohöljdt öga nånsin skådat
Och ej skall skåda, som den vara bör.
Dig hugen skapat, som den blef befolkad
Af egen lust och egen fantasi,
Den tanken sådan bild och skepnad gilvit,
Som följer själ ej släckt — men torr — orättad — trött.
CXXII.
Af egen skönhet själen sjuknad är
Och febern skapar, men ej sannt: — hvar äro
De former som bildhuggarns själ har tänkt?
I honom endast. Har natur slik skönhet?
Hvar äro fägring, dygd, som menskan djerfs
I barndom tro, i mannaåren söka,
Till vår förtviflan, onådt paradis.
Der öfverdrifves penselns, pennans bildning,
Och trycker ned det blad, der skönhet blomstra skall.
CXXIII.
Hvem älskar, rasar — ungdoms yra — men
Än värre bot — när tjusningen försvinner,
Som klädt Idoler; då vi se för klart,
Att värde, skönhet blott i tanken funnits,
Dess ideal. Ett trollord binder dock
Oss lika fast och medför obehindradt,
Med hämtad hvirfvelvind från vanlig storm.
Sin alchemi då envist hjerta börjat,
Det tror sig priset när och rikast vid sitt fall.
