( 163 )
CXXIV.
Vi vissna från vår ungdom, flämta bort —
Djupt sjuka, hjelpen osedd — törsten osläckt;
Fast än till slutet, under vårt förfall,
En skuggbild lurar, lik hvad först vi sökte —
Men allt försent — så dubbladt är vårt ve.
Och kärlek, ärelystnad, snålhet — lika
Fåfängligt, ondt, men intet värrst —
Ty allt är meteorer, olikt nämnda;
Vår död, den svarta rök, der lågan slocknar ut.
CXXV.
Få — ingen — fann hvad älskas — älskas kan,
Fast händelser, blindt möta och den starka
Nödvändighet att älska, jagat bort
Antipati — blott snart att återvända,
Förgiftad af ohjelplig oförrätt;
Omständighet; den andelösa guddom,
Misskaparn; uppgör då, och skjuter fram
Vår framtids qval, med krycka lätt som spö,
Och hoppet står till stoft, af alla trampadt stoft.
CXXVI.
Vårt lif är falsk natur — det stämmer ej
Med tingens harmoni, — är hårda domen,
Och fläcken, outplånlig fläck af synd;
Ett obegränsadt ondt, förderfvets trädstam
Hvars rot är jorden och hvars gren och löf
Är moln, från dem på jorden regna plågor,
Ohelsa, död och träldom, synligt ve
Och värre, det osynliga som klappar
I själ, obotelig, tned hjertqval, ständigt nytt
