( 169 )
CXLII.
Men här, der mordet andats blodig dunst
Der bullrande nationer trängts på vägen
Och sorlat, brusat liksom bergets flod
Som klippan slår och våldsam loppet kröker,
Der Romares million med pris och hån 60
Afgjorde lif och död, för hopen leksak —
Min röst högt ljuder — stjernor lysa matt,
Tom bana, bräckta säten, böjda murar
Och gångar, der min fot ovanligt echo väckt.
CXLIII.
Ruin — men hvad ruin! — af massan der,
Palatser, murar, halfva städer bygdes,
Skelett ofantlig dock du går förbi,
Och undrar hvar allt röfvadt kunnat rymmas,
Mån verkligt röfvadt eller rensadt blott?
Ty värr! syns klart, det sorgliga förfallet,
Ju mer du nalkas byggnadens koloss,
Som illa bär den ljusa dagens strålar;
De yppa hvad af tid och menskor är förstördt.
CXLIV.
Men när den fyllda månen styr sitt lopp
På banans högsta brant och der syns hvila,
När stjernan tindrar genom tidens glugg,
Och nattens milda fläckt i luften veftar
Grå murars gröna krans i rörlig skog,
Likt lagren på en skallig Cæsars 61 hjessa,
Då skenet bländar ej; men lyser klart;
I denna trollkrets resa sig de döde:
På mark, der hjeltar trädt, du trampar hjeltars mull.
