( 171 )
CXLVIII.
Der är ett fängsel. I dess hemska ljus, 65
Hvad ser jag? — intet — ögat åter kasta!
Två bilder svagt beskuggas för min syn.
Två hamnar ensliga, dem hjernan skapat?
Nej, icke så; jag ser dem fullt och klart —
En åldrig man, en qvinna, ung och fager,
Frisk som en moderamma, i hvars bröst,
Allt blod är vordet nectar — men hvad gör hon
Med obemantlad hals och blottadt bröst af snö?
CXLIX.
Fullt sväller rena källan af ungt lif,
Der vi, vid hjertat och från hjertat hemtat
Vår första, ljufsta föda; makan der
Till mor välsignad, i oskyldigt löje,
Ja ock i gråt af läpp som ej fördrar
Ett qval ett dröjsmål, finner dock en glädje,
Ej känd af mannen, då i vaggans vrå,
Hon ser sin lilla knopp för ögat blomstra.
Hvad frukten blir — hvem vet? — ty Evas Cain var.
CL.
Här ungdom föda ger åt ålderdom,
Mjölk af dess egen skänk — åt egen fader,
Och återgäldar skulden af sitt blod,
Med födseln gifvet. Nej, han skall ej slockna,
Så länge dessa sköna ådrors eld
Af helsa och af helig känsla, glöder,
Nil af en stor natur, hvars rika ström
Är högre än Egypts! Från sköna bröstet,
Drick, gamle man! och lef. Har himlen sådan dryck?
