( 175 )
CLX.
Nu vänd till Vaticanen, gå att se
Laocoons qval med värdighet i marter —
En faders kärlek under dödens ångst,
Med en odödligs tålamod förblandad:
En fåfäng strid mot starkt omvindad orm,
Dess tagna fäste mer och mer fördjupadt,
Den gamles tvång — förgiftad kedjas kraft
Förstelnar lemmars lif — ofantlig drake
Framtvingar qval på qval med ångstens flämt på flämt.
CLXI.
Nu, se den Gud, hvars båge felar ej,
Ja, lifvets, skaldesångens, ljusets guddom, —
I mensklig skepnad innesluten sol,
Och öga strålande af vunnen seger.
Nyss flög hans pil och förde i sin fart,
Hämd från odödlig hand. I detta öga,
I detta anlet, se förakt och kraft
Och. majestät; liksom med sken af blixten,
Är Guden uppenbarad i en enda blick.
CLXII.
Men i hans lena form, är kärleks dröm,
Af enslig nymf i tankens värme skapad,
Som längtan efter himmelsk älskare,
Vansinnig gjort, I denna bild är uttryckt
All skönhets ideal, som nånsin tjust
Ett sinne i mest öfverjordisk lyftning,
När hvart begrepp är likt en himmelsk gäst,
En stråle af odödlighet — allt står
Med stjernors glans omkring, och samlas till en Gud!
