( 180 )
CLXXV.
Jag glömmer dock — min Pilgrim nått sitt mål.
Vi måste skiljas åt — Det må så vara, —
Hans värf är liksom mitt till slutet när.
Dock kastom än en gång vår blick på hafvet.
Den midlands ocean, oss begge rör.
Från Albaubergets höjd, vi nu beskåda
Vår ungdomsvän, det haf, som när vi sist
Besågo det, vid Calpes klippa häfde
De vågor dem vi följt, tills mörk Euxinen hvälfts
CLXXVI.
Mot blå Symplegades. Och långa år —
Ja långa, fast ej många — sedan verkat
På begge. Några tårar, några qval
Oss lemnat nära der vi först begynte.
Dock ej förgäfves, dödlig bana fyllts —
Vi vunnit vår belöning — det är hädan,
Som än oss fägnad skänks af Solens blick.
Och utaf jord och haf så älskad glädje,
Som funnes menskor ej att grumla hvad är klart.
CLXXVII.
O, att en öcken mig till boning gafs
Med fager tjensteande mig att vårda:
Att jag af hela menskoslägtet glömsk
Och ingen hatande, den kunde älska!
I elementer! hvilkas uppror höjt
Mitt hela lif, är ej i er förmåga
Att mig en sådan skänka? Irrar jag
I tron, att mången vrå ett väsen hyser,
Med det, oss dödlige, att umgås sällan gifs.
