( 9 )
XV.
O! hur förtjusande det är att se
Hvad himlen gjort för dessa sköna länder!
Hvad frukt med vällukt rodnar på hvart träd,
Hvad utsigt vidgar sig från hvarje kulle!
Skall allt förstöras af en gudlös hand?
Men när sig Allmakts arm, till straffet lyfter,
Mot dem, som brutit mest dess helga lag,
Här trefalld hämd skall med dess viggar falla,
Och rensa jordens fält, från Galliens Locust härr. 2
XVI.
Hur skönt för ögat Lisabon står fram,
Sig speglande i dessa stolta vågor,
Hvars botten Skalder fåfängt höljt med guld,
Hvars yta tusen kölar nu betäcka
Med väldig makt, se'n Albion i förbund
Med Lusitanien, hjelp beväpnad sänder.
Ett folk af högmod och okunnighet,
Här kysser, hatande, den hand som lyfter
Sitt svärd till dess beskydd mot ömkanlös despot.
XVII.
Men hvem som träder in i denna stad,
Som fjerran sedd, sig paradisisk låfvar,
Skall snart der tröstlös vandra upp och ned,
Bland ting, odrägliga för fremlings öga
Ty slott och kojor höljas der med smuts,
I smuts der träder borgarn, stolt och högljudd 3
Ej någon der, af högt och lägre stånd,
Sig bryr om snygghet uti rock och linne,
Ej från Egyptiskt qval af kam och borste värjd.
