( 11 )
XXI.
Men här och der på brutna klippor, se
En mängd af illa täljda kors vid stigen,
Tro ej af helig andakt dem en skänk;
Nej, bräcklig minnestod af blodig vrede;
Ty hvar ett offer under mördarns jern,
Med fåfängt rop, har blod och lif förlorat,
Der, någon hand rest upp ett kors af träd.
Och skog och fält af slika minnen hvimla,
I detta blodets land, der lag ej skyddar lif. 6
XXI.
På sluttad vall, i dalen under den,
Ses höga domer, fordom kungars hemvist.
Nu vilda blomster endast trifvas der;
Men åldrig prakt än i ruinen dröjer.
Der åter tornar furstens fagra slott.
Der, Vathek! du, af Englands söner rikast,
Dig skapat Paradis, men ej betänkt
Att då sitt hela välde rikdom öfvat,
Den stilla friden flyr från vällusts öfverflöd.
XXIII.
Här dvaldes du; vid fot af lummig höjd,
Du planer tänkte ut för nya nöjen.
Nu, som ett ting, af menniskor fördömdt,
Din tjusta boning liksom du är enslig.
Här högväxt ogräs lemnar knapt en stig
Till öppna portars gap och toma salar.
Ny lärdom för de djerfva menskors hug,
Om vanskligheten af all jordisk fägnad,
Af tidens härjningsvåg snart i ruiner lagd.
