( 14 )
XXX.
Mång dal af frukt betäckt, romantisk höjd
(Hvi bärs ej friborn ätt af slika kullar?)
Childe Härold öfverfar bland lummig prakt;
Och allt med ögats vällust han beskådar,
Fastän af lättingar, dåraktigt döms,
Beqvämlig stol för denna ro att lemna,
Och mäta långa vägar med besvär.
Ack! bergets luft en okänd sötma doftar,
Ett lif, som aldrig njuts af lättjans tröga barn.
XXXI.
Men snart för ögat bergen blekna bort,
Och mindre fruktbart dälderna sig vidgas;
Omätligt fält, begränsadt blott af skyn,
Sist efter så förtjusta landskap följer.
Nu Spanien syns der herden vallar får
Hvars rika ull hvar köpman lärt att skatta.
Nu väpnas herden till sin hjords beskydd;
Ty Spanien fylls af fiender, ej blida;
Allt fordrar nu försvar att undgå trälars qval.
XXXII.
Der Lusitanien af sin syster möts,
Vet du hvad gränsor dessa riken skilja?
Mån Tajos stolta våg der flyter fram,
Emellan dessa kungliga rivaler?
Mån der Sierra höjs i dyster prakt?
Mån likt Chinesens mur, ett värn är upprest?
Nej; ingen mur och ingen mäktig flod
Och inga berg, förfärliga och mörka,
Likt dem som Spaniens land och Galliens mellanstå.
