Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs

( 18)

XLII.

Der, ärelystnans dårar, multnen der!
Men äran helgar torf på deras grafvar.
Villfarelse! I dem blott verktyg se,
Ja, bräckta verktyg, dem tyranner vräka
I myriader, se'n de stenlagt väg
Åt sig med menskohjertan — för en drömbild —
Kan herrskarn styra allt som nämnes hans?
Och kan en spann af jord hans egen kallas,
Förutan den der han skall hvila, ben vid ben?

XLIII.

O, Albuera! ärahs, sorgens fält!
När på dess rymd, vår Pilgrim hästen sporrar —
Hvem föresåg der, inom tid så kort
En strid, der hvarje sida skröt och blödde?
Frid öfver slagna stridsmän! Deras lön
Må af triumfens tårar än förlängas!
Tills andra stupa under nytt befäl,
Ert namn skall höras bland de häpna hopar,
Och sorgligt ämne bli för snart förgänglig sång.

XLIV.

Men lemnom krigets gunstlingar. De må
Fortsätta spel om lif med ryktets åtrå.
Ja, ryktet knappt skall lifva deras mull,
Fast tusen dö att en med ära kröna.
I sanning, bör ej hindras ädel drift
Hos krigarn, lönt att kämpa för sitt hemland,
När lifvet spardt måske dess ära kränkt,
Och sist, hvem vet? — i borglig fejd förslösats,
Måske, i trängre krets, i plundrings vilda fart.