( 24 )
LX.
O du, Parnassus! 16 som jag här beser,
Ej med en drömmares förförda blickar,
Ej uti taflan af en diktad sång;
Men lyftande med ståt en snöklädd hjessa
Igenom hemfödd sky, i bergets majestät.
Hvad under, om jag här en sång vill våga?
Den lägsta pilgrim, vandrande förbi,
Vill röra strängen och ditt genljud mana,
Fast Sångmö från din höjd ej lyfter vingen mer.
LXI.
Jag ofta drömt om dig. Och den ej lärt
Ditt namn, ej vet hvad menskan mest förgudar.
Nu då jag ser dig, ack! det är med blygd,
Som blott med svaga ljud, jag kan dig dyrka.
Jag bäfvar, och kan endast böja knä,
Då dina fordna dyrkare jag minnes;
Jag kan ej höja röst, ej sinnets flykt,
Blott seende din höjd bekrönt af molnen,
I tysta tanken glad, att det är dig jag ser.
LXII.
Mer lycklig lott än största Skalder ägt,
Dem ödet stängt i vidt aflägsna bygder!
Skall jag då kall, så helgad trakt bese,
Som, fast ej känd af dem, så många tjusat?
Om ej Apollo grottan mer bebor,
Och Sångmörs Tempel deras graf är vorden;
Likväl en vänlig ande sväfvar här?
I grottan tyst, i vädrets fläkt han suckar,
Och far med glasig fot på Sångar-bäckens våg.
