Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/38

Den här sidan har korrekturlästs

( 26 )

LXVI.

När Paphos föll för Tiden — grymma Tid!
Allt kufvande Gudinnan för dig vikit.
Dess nöjen flytt till luftstrek, lika varmt;
Och Venus, trogen hafvet, der hon föddes,
Blott trogen det, sin boning flyttat hit,
Och fäst sin helgedom bland dessa murar.
Men icke blott ett Tempel inneslöt
Dess dyrkan. Tusen altar höjdes,
Der hennes offereld beständigt brinner klart.

LXVII.

Från morgonen till natt och dit igen,
Framler med rodnad, löjets lätta skara,
Och sången hörs, och flätas rosors krans;
Små knep och glada infall, alltid nya,
Tätt följas åt. Den bjuder långt farväl
Åt ädla nöjen, som en tid här dröjer.
Utsväfningen ej bryts, fastän här tänds,
I stället för sann andakt, munkars rökverk.
Med kärlek enas bön och delar tidens lopp.

LXVIII.

Men sabbat kommer, helga hvilans dag,
Hur firad uppå dessa kristna stränder?
Se! till en allmän högtid helgas den.
Hör hjordarnas monark förfärligt vråla.
Han krossar lansen vädrar blodets fors,
Af man och häst, dem han med hornen störtat.
Arenan skallar fordran efter mer;
Så ropas öfver nyss utryckta tarmar;
Ej rysa qvinnor här, ej ens att rysa låts.