( 32 )
LXXXIV.
Han blott beser, ej delar hopens lek:
Beser; dock ej med misantropens afsky.
Han önskat blanda sig i dans och sång;
Men hvem kan le, som under ödet sjunker?
Hans sinnesmörker ingen ting fördref.
En gång dock mot demonens makt han stridde,
Då han i skönhets löfsal tankfull satt,
Och utgöt der oföretänkta sången
Till fägring ljuf, som den mer sälla dagar tjust.
TILL INEZ.
1.
Le icke åt min mörka blick;
Ty värr! jag kan ej le igen,
Afvände himmelen från dig
Att gråta och förgäfves gråta!
2.
Och frågar du hvad hemligt qval
Förtär min ungdom och min fröjd?
Och vill du fåfängt leta ut
Ett styng som ens ej du kan lindra?
3.
Det är ej kärlek, är ej hat,
Ej svekna ärelystnans hopp
Som lär mig klaga på min del,
Och fly hvad förr jag mest har skattat.
