Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs

( 34 )

LXXXV.

Farväl, skön Cadix! Ja, ett långt farväl!
Hvem glömma kan hur du din mur försvårat?
När allt omvexlade, blott du stod fast,
Först vorden fri, du sist blef underkufvad.
Om något i så häftig hvälfnings lopp,
Inom din rymd af inhemskt blod blef gjutet,
Det var en nidings 19. Han allena föll,
Allt utom Adeln, ädelt sig förhållit,
Och kedjan kystes blott af fallet Ridderskap.

LXXXVI.

Så Spaniens barn; så sällsam deras lott.
Den, aldrig frihet ägt för frihet kämpar,
En kunglös folkmängd, för en kraftlös stat.
Vasaller kämpa, höfdingarne vika.
Det land är folket kärt som endast lif
Dem gaf; och trogne mot förrädarns trälar,
Dem högmod blodig väg till frihet lär,
De från förlerad strid till strider hasta,
Och strid är folkets rop, ”ja äfven strid på knif.” 20

LXXXVII.

Hvem mer vill se, om Spanien och dess folk,
Han läse allt hvad grymt om fejder tecknats:
Hvad bitter hämd försökt mot utländsk här,
Och hvad, mot menskolif är gjordt och göres,
Från sabelns hugg, till dolkens dolda styng.
Hämd till sitt bruk har alla vapen danat.
Så frelse Spaniern maka, syster, barn!
Så för hans hand, förtryckarns blod må flöda,
Mot hvilken hvarje brott kan ångerfritt begås!