Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs

( 36 )

XCI.

Och du, min vän! — Hvad båtar väl det qval,
Från hjertat bryter, sig med sången blandar? —
Om du bland tappra, fallit, svärdets rof,
För vänskaps högmod bordt all klagan tystna.
Men utan skörd af lagrar slockna bort,
Af alla glömd, blott ej af vännens hjerta,
Ej blödande bland ärans grafvar lagd,
Då lagren mindre ädla hjessor kröner!
Hur har väl du förtjent, så obemärkt att dö?

XCII.

Först af mig känd, bland alla vördad mest,
Kär för ett bröst, som intet kärt var lemnadt,
Fast från en hopplös vän för alltid ryckt,
Mig vägra ej att dig i drömmar finna.
Och morgonen skall väcka tyst en tår,
Medvetenhetens tår af saknans smärta;
Och bildningskraften sväfva kring din mull.
Då till sitt ursprung går mitt svaga väsen,
Må sörjande och sörjd, tillsammans finna ro!

XCIII.

Se här ett blad af Harolds Pilgrimsfärd.
För Er, som önsken mer om honom veta,
Må hända än en tidning följa skall;
Om han som rimat här, än mer må rima.
Är det ej nog? Nej granskare! ej så:
Haf tålamod, att höra hvad han skådat,
I länder dit han förts af ödets dom,
Och som förvara minnet från de tider;
Då än barbarisk hand ej Grekers konst förstört.