( 41 )
VII.
Athens mest vise son! du talte väl:
“Vi veta blott, att vi allsintet veta.”
Hvarföre frukta hvad ej undflys kan?
Hvar har sitt styng, dervid den svage suckar,
I hjärnfödd dröm af ondt som sjelf han skapt.
Följ hvad dig slump och öde bäst förkunna;
Frid väntar oss på Acherontens strand:
Der ingen högtid mättad gäst betvingar,
Men Tystnad bädden lagt för alltid önsklig ro.
VIII.
Dock om — hvad helge män oss lärt — det fins
Ett land för själar bortom svarta stranden;
Till hån för Saduceens brist af tro,
Och för Sophisten, stolt af oviss kunskap;
Hur ljuf en samfälld dyrkan vore der,
Med dem som dödlighetens värf försötmat:
Att höra dem, du trott ej höra mer,
Se stora, vålnader sig uppenbara,
Och Bactrisk, Samisk vis, och allt som sanning lärt.
IX.
Och du! hvars kärlek blott med lifvet flytt,
Mig lemnande förgäfves lif och kärlek —
Fäst vid mitt hjerta — kan jag tro dig död?
Då minnet verksamt flammar mot min hjerna?
Väl — Jag vill drömma att vi träffas än,
Och kräfva denna tröst för toma hjertat.
Om något fins af unga minnen qvar,
Må ödet om min framtid fritt befalla;
Det vore nog för mig att veta, du är säll.
