( 42 )
X.
Här, låt mig sitta på en måssig sten,
För marmorpelarn, än ej skakad grundval,
Son af Saturn! Den thron, du föredrog,
Var här, i prakt och storhet, främst af alla 3.
Låt här, mig fatta templets dolda ståt;
Nej fåfängt: sjelfva bildningskraftens öga
Ej återställa kan hvad tid förstört.
Dock ses ej dessa pelare med köld.
Här Moslem sitter tyst; men Greken sjunger högt.
XI.
Hvem var af alla, den som plundrat mest 4,
Det tempel der sig Pallas gerna dröjde,
Ej glad att från dess sista lemning fly —
Hvem var väl han, den sista värrsta sköflarn?
Blygs Caledonia! denne var din son!
Jag gläds att England! du ej honom fostrat.
Friborne spara bordt hvad förr var fritt.
Dock brustna templens helgd de knnnat störa 5
Och deras altar fört utöfver vredgadt haf! 6
XII.
Värrst är den nya Pictens låga skryt,
Att allt hvad Göth och Turk och Tiden sparat,
Förstöra, 7 kall som klippan på hans kust,
Tomt är det sinnet, lika hårdt är hjertat,
Och hufvudet som tänkt, hand som beredt
Den arma lemning af Athen att flytta,
Hvars söner, utan makt till dess försvar,
Dock togo liflig del i modrens smärta
Och kände då som bäst, despotens kedjors tyngd.
