( 51 )
XXXVII.
Natur! du ömast ibland mödrar är,
Fast alltid skiftande, dock ljuf till åsyn.
Låt mig få mättas vid ditt blotta bröst,
Som barn, ej afvändt, fastän icke gynnadt.
Ack! hon är fagrast i sitt vilda skick,
När ingen hyfsning vågat henne störa.
För mig, hon dag och natt, beständigt log,
Fast förr än någon ann jag henne följde,
Och sökt allt mer och mer, och älskat mest som vreds.
XXXVIII.
Land af Albanien! 9 der Iskander steg,
Den unges thema, och den vises fyrbåk;
Och den af samma namn, som ofta slog
Sin fiende förskräckt för Riddarbragden:
Albaniens land! låt ögat fästa sig
På dig, du vilda mäns ej blida amma.
Se, korset faller, minaret står upp,
Och bleka halfmån' lyser mellan lunder
Af hög och mörk cypress, i kretsen af hvar stad.
XXXIX.
Childe Harold for förbi den nakna strand.
Der sorgsen Penelop såg öfver väfven, 10
Och framåt till det berg, ej än förglömdt,
För älskarn tillflykt, och Lesbinnans grafvård.
Mörk Sapho! kunde ej odödlig sång
Ett bröst af himmelsk låga tändt bevara,
Ej lefva den, som gaf odödligt lif,
Om nånsin evigt lif af lyran skänktes —
Den himmel, jordens son! ditt högmod hoppas må?
