( 52 )
XL.
Det var en afton, skön, af Grekisk höst,
Då Harold fjerran såg Leucadias udde,
En strand, han längtat se, och lemnar trögt.
Hans öga ofta fästs på striders rymder,
Lepanto, Actium, sorgligt Trafalgar, 11
Men utan rörelse; ty han ej gladdes,
(Visst under mörk och fjerran stjerna född)
I syn af blodig fejd och tappra strider,
Ej vän af bravos värf, han log åt krigarskryt.
XLI.
Men, då han under aftonstjernan såg
Leucadias 12 framåt sträckta sorgens klippa,
Och helsat osäll kärleks sista strand,
Han tyckte sig af ovan glöd uppeldad,
Och medan stolta skeppet sakta flöt
I skuggan af det ålderstegna berget,
Hans öga följde vågens sorgsna lopp;
Han sänkte sig i tankar djupt som vanligt,
Hans blick var mera mild, hans panna mera klar.
XLII.
Det dagas; hemsk Albanias höjder ses,
Mörk Sulis klippor; inåt landet, Pindus
Med molnklädd spets, af snökaskader stänkt,
Af mången mörk och purpurstrimma randad.
Allt steg och när omkring, sig molnet bröt;
Upptäcktes dessa hårda bergsbors hemvist,
Och ulfvar spridda, örn som hvässar näbb,
Och fåglar, djur och menskor mera vilda;
Der stormar samlas kring, att skaka årets slut.
