( 53 )
XLIII.
Allena, Harold här sig ändtlig fann,
Och bjöd ett långt farväl åt kristna tungor.
Nu, han sig vågade på okänd strand,
Som alla prisa, få den våga nalkas.
Med bröst mot ödet väpnadt, få behof,
Han sökte faran ej; men den ej flydde. |
Vild skådeplatsen var; men också ny;
Och det förljufvade hans vandrings mödor;
Det motstod vinterns blåst och sommarhettans qvalm.
XLIV.
Det röda kors — ty kors fins äfven här,
Fast med förakt af musulmannen gäckadt —
Sin höghet glömt, för gödda munkar kär;
Ty prest och dyrkare här, likt föraktas.
Vidskepelse, i hvad för drägt förklädd,
Som afgud, helgon, mö, profet och måne,
I hvad symbol, dig dårskap prisa må,
För prester endast vinst, förlust för folken!
Hvem skillja kan ditt slagg från sanna dyrkans guld?
XLV.
Se der Ambracias fjord, der förr en verld
Förlorats för en qvinna, skön och harmlös.
I denna stilla vik, mång Asiens kung 13
Och Romersk höfding förde sina härskepp
Till oviss strid; men slaktning mera viss.
Se, hvar den andre 14 Cæsar rest troféer!
De multnat nu likt handen som dem rest.
Af laglöst envåld, slägtets plågor dubblas!
Gud! har du jorden skapt, för sådana till spel?