Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/68

Den här sidan har korrekturlästs

( 56 )

LII.

Så ljuflig syn ej bryts af städers torn.
Janina synes ej, fast icke fjerran,
En skärm af berg den döljer. Menskor få,
Eländig by och tunnsådd koja röjas.
Men mätande hvart brådjup, betar get,
Och, tankfull följande den spridda bjorden,
Den unge herden i sin hvita kolt
Mot klippans brant, än späda skepnan stöder,
Än, i sin grotta skjuld, afbidar flygtig storm.

LIII.

O! hvar, Dodona! fins din gamla lund,
Din spådoms källa, himmelska oraklet?
Hvad dal, o Zevs! ljöd af ditt Gudasvar?
Hvad spår än finnas här af dundrarns altar?
Allt, allt är glömdt — bör menskan klaga då,
Af hennes svaga lif, att banden slitas?
Nej, dåre! Gudars lott må du fördra.
Och vill du öfverlefva ek och marmor,
När folkslag, språk och verld för tidens våld förgås?

LIV.

Här vek Epirens gräns och bergens trakt;
Och ögat, trött att upp åt höjden vändas,
Med slädje hvilar på så jemnad dal,
Som nånsin klädts i vårens friska grönska.
Ej ringa skönhet finnes i ett fält,
Af någon dristig flod när vidden delas,
Och på dess stränder gunga höga trän,
Hvars skuggor än på blanka vattnen dansa,
Än synas sofva lugnt vid månens midnatts sken.