Sida:Childe Harolds pilgrimsfärd 1832.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs

( 59 )

LXI.

Här, qvinnans röst är aldrig hörd. Hon stängd,
Och unnad knappt att, skjuld och aktad, utgå,
Sig sjelf, sitt hjerta ägnar blott åt en,
Tamd i sin bur, ej önskar från den vandra,
Och i sin herres kärlek ser sig säll,
Helst då som mor, hon känner moders omsorg,
Som himmelskt ljuf, all omsorg öfvergår.
Det barn hon burit, sjelf så huldt hon fostrar,
Jemt fästadt vid ett bröst, som lägre drift ej känt.

LXII.

Ur flygelns marmorgolf, en källas språng
Af friska vattnet högt i midteln spritter,
Hvars bubbling ljuflig kyla sprider kring,
Der vällustfulla bäddar hvilan bjuda.
Der Ali satt, en man af fejd och qval;
Dock i hans öppna blick förgäfves söktes —
Då mildt behag så ljust man stråla såg
Kring detta gamla vördnadsvärda anlet —
De grymma minnens spår som sväfva kring hans lif.

LXIII.

Sannt är, att ej det hvita långa skägg
Förening skyr med ungdomens passioner.
På äldren segrar kärlek, Hafitz sagt,
Och Tejern 21 sjungit det, och sjungit sanning.
Men brott som trotsa ömkans ljufva röst,
Som hvarje man förnedra, mest den gamle,
Utmärkte Ali med en tigers tand.
Blod följer blod. Och lifvets korta bana
I blod för dessa sluts, som den med blod begynnt.