( 61 )
LXVII.
Det hände, att hans båt af vidrig vind
Drefs upp på Sulis buskbeväxta stränder,
Då rundt omkring, allt ödsligt var och mörkt,
Och farligt sågs, på land att länge dröja;
Dock för en stund hans sjöfolk gaf sig ro.
Ej säkre, hvar försåt sig kunde dölja,
De sist, ej utan fruktan, gingo fram,
Att folk, som Turk och Kristen lika hata,
Måhända blodig lek än torde ställa an.
LXVIII.
Falsk fruktan! Suliern sträckte vänlig hand,
Dem kring ett farligt kärr på klippor förde,
Mer from än hyfsad slaf, fast ej så hal,
Han ugnen eldar, deras kläder torkar,
Och glada lampan tänder, fyller bål'n
Och bjuder tarflig spis, så god han äger.
Der, menskokärleks rätta stämpel fins.
Att ge den trötte hvila, sorgen trösta,
För sälla, lärdom är, och för de hårda, blygd.
LXIX.
Det hände sig, att då han var beredd,
Från detta bergens land att ändtlig vandra,
Var vägen stängd af samladt röfvarband,
Som när och fjerran for med eld och lågor.
Han derför tog till värn en trogen tropp —
I vapen öfvad, van vid krigets mödor, —
Att Acarnaniens skogar genomgå,
Till dess Achelou's hvita bölja helsas,
Och från dess andra strand, Ætoliens vida slätt.
