( 62 )
LXX.
Der lönlig Utraik bildar rundad fjord,
Och trötta vågen lugn och skyddad blänker,
Tätt mörknadt löf på gröna kullars lund,
I midnatt nickar öfver somnad bölja,
Då hviskande från vester, sakta fläckt
Ej krusar, men blott kysser djupets yta!
Här mottogs Harold, som välkommen gäst,
Och njöt ej orörd så behaglig åsyn;
Ty mången fröjd han fann i nattens ljufva lugn.
LXXI.
Natteldar lysa klart på slättad strand;
Och fest är anställd, röda vinet kringgår 23.
Och den, som oförväntadt detta såg
I djup förundran säkert skulle falla.
Knappt stilla midnattstimman flutit fram,
Då truppens hemseds lekar gladt begyntes.
Hvar Palikar 24 sin sabel från sig lagt,
Och hoppar, man vid man och hand i handen,
Så dansar långklädd hop och tjuter sång så hemsk.
LXXII.
På litet afstånd, stod Childe Harold der,
Och icke missnöjd såg den glada leken.
Han hatar ej oskyldig fröjd, fast rå,
Och detta var ej vanlig syn, att skåda
Barbarisk men ej oanständig fröjd.
Der, medan eldsken deras anlet lyste,
Vid hastig fart och svarta ögons blixt,
Och vilda lockar, som till gördeln föllo,
Han hörde samfälld sång, som mera skreks än sjöngs.
