( 68 )
LXXXII.
Men midt i hvimlet af slik maskerad,
Mångt hjerta klappa tör af hemlig plåga,
Röjd äfven under tätt tillsluten larf.
För sådana är sorl af milda vågor
Ett genljud blott af qvalet som dem tär.
För dem, bland lekfull hop och skrål af glädje,
Blott qvalets minne väcks och mörkt förakt.
Hur svårt är löjets ljud för den som lider,
Och önskar festlig skrud, mot svepning byta bort.
LXXXIII.
Så måste känna Greklands sanna son;
Om Grekland än af värdig son kan skryta,
Ej slik, som pratar krig, och söker fred,
Men träldoms fred, tyst sörjer hvad han mistat,
Med ödmjuk blick kan le mot sin tyrann,
Och slafvens skördarjern, ej svärdet föra.
Dig Grekland! älskar minst den allt du gaf,
Sin födsel och sitt blod och höga minnen
Af hjeltefäder — blygd för ny vanslägtad hop. 34
LXXXIV.
När Spartas hårda sed är åter väckt,
När Theb's Epaminondas åter uppstår,
När hjertan slå i Atheniensers bröst,
När män af Greklands mödrar åter födas,
Då kan du se dig återställd; ej förr.
Knappt räcka tusen år, en makt att stadga;
En tima kan den störta i sitt grus.
Hvem kan väl då dess fordna glans förnya,
Dess dygder gifva lif, trots tid och ödets lag?
