( 72 )
XCIV.
Men du, som här i länge fortsatt sång,
Fördrifvit ledsnan med ej höga qväden,
Snart skall din röst förloras bland den mängd,
Som högre stämt sin ton för yngre tider.
De, om förgänglig lager täfla må;
Men sådan strid för den ej skulle höfvas,
Som hatar granskning hvass, och skänkt beröm.
Se'n kallt är hvarje bröst ban sökt behaga,
Hvad bifall fägna kan den, ingen älskar mer.
XCV.
Du ock är gången, älskad, älskansvärd,
Som ungdom och dess kärlek vid mig fästat,
Som gjorde huld för mig hvad ingen gjort
Och ryste ej för den, dig var ovärdig.
Hvad är min varelse? Du är ej mer!
Ej qvar, att be din vandrare välkommen,
Som sörjer evigt flydda timmar än.
Ack — om ej njutna, eller än att vänta! —
Hvarför kom han igen till nya skäl att fly!
XCVI.
O, alltid älskad, älskande och skön!
Hur girigt sorgen ser på det förflutna,
Och njuter tanke, bättre aldrig tänkt!
Din skugga sist af allt skall från mig ryckas.
Du har, o död! hvad från mig röfvas kan:
En far, en vän — och henne, mer än älskad!
För ingen mer så fort din lia slog,
Och sorg som följt på sorg i gruflig vexling
Tog bort den ringa fröjd, än fanns för lifvet qvar.
