( 85 )
XXII.
Har du ej hört det? — Nej; blott vindens sorl,
Mån rullning af en vagn, på stenlagd gata?
Med dansen fort; ej glädjen brytas bör.
Ej höfves sömn, när ungdom nöjet möter,
Att skynda nattens tid med fötters flygt.
Hör! — åter bryter in det djupa dånet,
Liksom från molnen, genljud återgifs,
Mer när än förr, mer klart och mer förfärligt.
I vapen fort — det är en börjad kanonmad.
XXIII.
I fönsterhvalf af denna höga sal
Satt Brunsvigs dömde Drott; och först han hörde
I glada festens sorl, det hemska ljud,
Och fattade dess ton med Siarns öra.
Då andre logo att han fann det när;
Hans hjerta säkert nog det dånet kände
Som förr hans fader sträckt på blodig bår.
Nu, förd af hämd, som endast blod kan mätta,
Till fältet rusar han, och strider främst, och dör.
XXIV.
Ack! här allt hvimlar, skyndar hit och dit
Och tårar gjutas och af ängslan bäfvas,
Och kinder blekna, som en stund förut,
Vid fägringens beröm, så blygsamt rodnat.
Mångt afsked sågs och liksom lifvets fläckt
Ur unga hjertan ryckt: djup suck besvarad,
Måske ej mer — och hvem kan se förut,
Om nånsin mer de ömma blickar mötas,
Se'n på så ljuflig natt, så ryslig morgon följt.
