( 86 )
XXV.
Och fort till häst! till häst. Med ifverns fart,
Der vagnar rulla utåt skilda vägar
Och mönstrade sqvadroner skynda fram,
Att sitt bestämda rum i linien fylla,
Och fjerran djupa dundret, dån på dån,
Och nära trummans ljud som larm förkunnar,
Soldaten väckt förr'n morgonstjernan syns.
Bland stadens folk sig stumma fasan sprider;
Der hviskar bleknad läpp: se fienden är här.
XXVI.
Och vildt och högt, steg Cam'rons fylket fram
Vid Lochiels krigsljud, hördt på Albyns höjder,
Och fordom hördt af saxisk fiendhär.
Hur vildt och gällt i midnattstystnad skräller
Stridshornets ljud. Den andedrägt som fyllt
Dess toma rymd, hvar bergbos hjerta fyller
Med djerfhet medfödd som af minnet närs,
Af tusenårig bragds och äras minne;
Nu skallar hvarje hug af Evans, Donalds 3 namn.
XXVII.
Ardennes 4 gungar öfver dem sitt löf,
Stänkt af naturens tårar; då de tåga;
Och sörjer, om hvad dödt är, sörja kan,
Den tappre, som skall aldrig återfinnas;
Ack, innan qvällen trampad liksom gräs,
Som under honom nu, skall växa öfver,
I nästa grönskan. Denna stora mängd
Som andas mod, och glad till striden rusar,
Nu brinnande af hopp, skall multna kall och låg.
