Ty åter hör jag, att I ha ett Wärck för händer,
(Ett Wärck, som fordrar tijd, Förstånd, ock starka Länder)
Om Bahus-Lähn, och hwad märckwärdigt ther i fins
Alt ifrån Hedenhös; som näpplig någon mins.
Wähl hafwa andra ock sig slijkt ett Wärk påtagit,
Och lofwadt förat ut; men handen ha de dragit
Från Wärket ganska snart, och warit glade, att
De fått lagt pennan ned, och fått ett annat fatt.
Men sij! jag undrar ej, att I gått ut til ända
Med thet I börjat på: Ty rätt Ehr tijd anwända,
Samt skarfwa natt wid dag, i boken ligga jämnt;
Det är Ehr största lust. Jag säger utan skämt.
Och ther af händer, att Bahus-Lähns stora Heder,
Som legat länge dold, nu skrifwen blir i Ceder:
Gud unne lifwet än i många, många åhr;
Så tror jag af Ehr hand man flera Skriffter får.
Imedlertijd, Herr Probst, så skall Ehr flijt och möda,
Som I wid thetta Wärk lagt an, så länge gröda
Wäx uti Bahus-Lähn, berömmas af hwar mand,
Och Ehrt beröm bli qwar til werldens sidsta stund.
Gud unne oss, som här i Bahus-Läghn bo månde,
Wij wore Adels-Män, Präst, Borgar', eller bonde,
Att niuta rolig frijd i alla wåra dar,
Och sidst en ewig frid i himlens boning klar.
