ru hafwe wi handlat? Hwad ut- eller inländska Mynt-sorter gå i wår rörelse? Hurudane äro wåra Financer? Är icke en eller annan bedragares undergång i stånd, at städja hela Rikets Handels-rörelse? Och et olycks-djup, där Ständer genom outtröttelig möda på 6 à 8 månader knapt hunnit se bottnen af, hotar oss, så at näppeligen någon utwäg mera synes möjelig, at rädda Riket, utom den, som man så mycket ropar på, nämligen: at å nyo öfwerlämna det allmännas wälfärd i deras händer, som hittils så djerft handlat med Krona och Medborgare.
§. 60.
Wil man annars weta orsaken til den dyrhet, öfwer hwilken i GUSTAF den I:stas tid mycket klagades på alla Waror, så hade den förnämligast sin grund uti det mångfaldiga försämrandet af Rikets Mynt, som skedde den föregående tiden, hwartil ibland annat Konung CHRISTIERNS Klippingar, såsom alt för swaga, mycket bidrogo, hwaraf redan i denna Konungs tid upkom en wäsendtelig skilnad emellan Riksdaler Specie, och det öfriga Myntet, hwilket således ej annat kunde än göra Warorne dyrare. Men hwad den 1524 och följande åren infallande excessiva dyrhet beträffar, så härrörde den samma, som förut är wist, icke egenteligen af Handels- utan Ministeriale-orsaker.
Då Konung GUSTAF, at blifwa af med Danska oket, stannade i skuld hos Lübeckarne, den Kronan omöjeligen war i stånd at afbörda. Bemälte Konung, som i anseende til de Danskas prætention ännu icke war så befäst på Thronen, at han wågade reta Lübeckarne genom en Banquerout, emot sig, måste därföre tåla alt hwad de kunde påstå och uptänka, bland hwilka deras betingade Handels-wilkor, deras Tull-frihet och Förbud emot andra Magters fart genom Öresund woro de aldrafördärfweligaste.
Här wäxlades således Rikets Handels-frihet ut, emot sjelfwa Regements-friheten, och war således icke annat, än at skära af ena ärmen, för at skarfwa uti den andra.
