106
§. 63.
En liten lek återstår ännu, med min första Criticus, som intet skal blifwa mindre rolig än de föregående. Han öpnar pag. 42 Theatern därtil. Sedan han i det föregående trodt sig hafwa wäl undanrögdt alla de skäl, hwarmed Auctor sökt förswara sig, griper han här Auctor sjelf om lifwet, i mening, at til slut göra aldeles kål på honom, och brukar därwid alla de grep han lärt. Lät se, huru denna leken lycktas!
Det är dig bekant, at wid Källan til Rikets Wanmagt, finnas efteråt anförda Påminnelser wid en Skrift om 5 nya Stapel-städers inrättande i Rikets Norra Provincier. Båda äro Anonymiska; men Criticus tror sig fånga twå Flugor med en smäll, och gör en til Auctor för dem bägge, af ingen annan grund, än at de finnas tryckta jämte hwarandra, och oacktadt de efter Critici tanka, som wi rätt nu få höra, snörrätt strida emot hwarandra.
Det är ömkeligt at se, huru illa han här handterar dem: Ibland slår han dem tilsammans, ibland ställer han dem åter up emot hwarandra. Ena gången ser han dem bakom Stapel-friheten och Product-Placatet undangömda: en annan gång får han åter dem igen. I denna sin ifwer har han äfwen mångahanda slags underliga läten, dem ingen, som icke är wan med honom, kan wäl förstå. Han säger, at han har tämeligen goda tankar om Norrländningarnes Stapel-frihet, om den icke skulle syfta på utlänningars införande i Handelen, och straxt i det samma säger han twärtom, at den Norrländska Sjö-farten til utrikes orter aldrig warit Riket nyttig, utan twärtom, både för det allmänna och enskildta skadelig. Jag begriper icke hwilkendera af dessa satser han wil, at Läsaren skal hålla sig til; ty det blifwer aldeles omöjeligt, at de både på en gång kunna få rum i en människo-hjerna, om han ock wore aldrig så stor.
Han brukar widare samma konstgrep, som han tilförene lärdt och want sig wid, nämligen, at bewisa sin sak med författningar som just äro de samma, hwilkas ord aldraförst fordra bewis. Han tycks ändteligen draga känsla til sin Contrapart: han fäcktar ifrigt;
