§. 65.
Criticus far fort, och finner widare en Contradiction, eller som han i början kallar det en confusion af alla de skäl och bewis, med hwilka Auctor sökt styrka hwardera af desse satser. De skäl, som Criticus påbördar Auctor, äro, at Nationnale Interesset fordrar Sjöfartens utwidgande på det sättet, at Norrländske Städerne fingo utreda Skepp med eget folk til utrikes orter: och at det är skadeligt för en Stat, at sjelf utskeppa sina Waror. Båda dessa satserna äro grund-falskt Auctor påträngde. Ty hwarest säger han i sina Påminnelser, at all utskeppning från Norrland borde ske med eget Folk och Skepp? Om Auctor ock kunnat tänka sådant, kan han dock aldrig af sina Påminnelser därom öfwertygas: men än wärre måste Criticus råka ut, när han skal bewisa den senare satsen wara Auctors, nämligen, at det är skadeligt för en Stat, at sjelf utskeppa sina Waror.
De af Auctor pag. 19 och 20 anförde Exempel wisa wäl möjeligheten, at utan widlöftig egen Sjö-fart komma til wälmåga, dem Criticus warit för swag at bestrida; men de föda aldrig af sig den slutsats, at egen Sjö-fart är i gemen skadelig, och än mindre kan den satsen trugas på Auctor, som näst förut lägger sin hufwudsats om Handelen, å daga, nämligen, at den ej tål minsta twång, utan at taga skada däraf. Wore icke sådant det hårdaste twång i werlden, at hindra wåra Handlande från utrikes Sjö-fart? Hwarifrån har då Criticus fått denna sats? Utur egen hjerna; ty Auctor yttrar sig utom dess uttryckeligen, at han aldeles icke är någon fiende, hwarken af Sjö-fart eller Manufactur-inrättningar; likwäl påbördas här honom en snörrätt däremot stridande sats, som aldrig fås igen af hans Skrifter, och med den drifwes contradictions spelet emot honom.
§. 66.
Är det wäl, dömme nu hela werlden, raisonabelt, at först dikta sak emot Auctoren, och sedan dömma honom därföre för wanwettig? Hade detta skedt af oförstånd eller förhastande, wore brottet därwid dock drägeligt; men när Criticus näst förut i början af pag. 44. säger uttryckeligen sig begripa, hwarthän desse
