desse Frågor kunna endast därmed beswaras, at man måste skilja bruket från missbruket? Eller mon Nations tilwäxt, rikedom och frihet under alt detta äro wäl förwarade?
Hwad tycker du, min Läsare! om dessa Frågor? Auctor har gifwit Criticus full anledning i Källan til Rikets Wanmagt, at gå in i deras beswarande; men ehuru Omständelig Wederläggningen ock är, saknas där dock swar på dessa omständigheter.
Skulle det icke, min Läsare! för wår underrättelses skul, löna mödan, på det wänligaste anmoda Wederläggaren, at på desse enfaldiga Frågor lemna oss lika enfaldiga Swar; ty jag för min del måste tilstå, at så snart de blifwa högtrafwande, så måste jag blott undra på en sådan Auctors lärdom; men likwäl sakna öfwertygelse.
§. 7.
Christopher Forstnerus skrifwer i sina politiska Anmärkningar öfwer Tacitus: ”Wi wete, at högsta Magten är til den ändan förordnad, at öpna de dammar, som draga alt til de mägtiga, och at Medborgares ägodelar skola efter Naturens och förnuftets ljus wårdas; Ty hwad, säger han: kan wara enligare med Naturen, än at en och hwar äger rättighet, at sjelf nyttja det han genom Förfäders eller egen flit förwärfwat sig? Hwad kan i borgerliga sammanlefnaden wara nödigare, än at weta hwad som är wårt, ock huru stor besparning wi hafwe? Men en Regent, som antingen sjelf genom Yppighet förstör, eller öfwerlemnar i giruga människors händer de lagligen indrefne Räntor, blifwer nödsakad, at til Krigsmagtens underhållande uptänka nya beskattningar, hwaraf händer, at undersåtare stanna i owisshet, huru stor del Kronan, eller de sjelfwe, äga i sin egendom, - - och sedan de den erlagt, blifwa i lika osäkerhet, om det återstående hörer dem til eller ej; emedan det samma genom nya påbud kan dragas ifrån dem.” Widare fortfar han: ”Et röfweri, som stöter emot Gud och Naturen, plägar ej eller bland människor hafwa någon framgång, som af alla tiders Historier kan å daga läggas”. Han wisar i det följande, huru farligt det är, at genom andras utmärglande söka befästa sitt Herra-wälde, och huru
