Auctor icke funnit för godt, at hänleda de anförde skadeliga fölgderne från detta Placats naturliga beskaffenhet, då de likwäl läsas hos Auctor pag. 8, 9, och 10. med denna Ingress: Påfölgderne blefwo så enlige med författningen, som för wårt allmänna beklagelige, de där sedan af sjelfwa förbudets natur bewisas i 6 särskildte Puncter.
Man wil nu icke nämna om, huruwida de anförda bewis äro fullkomlige eller ej, men at Auctor likwäl budit til, kan ingen neka, som lånar ögat til hans Skrift, och det war Wattu-profwarens skyldighet, at undersöka, om de höllo prof eller ej; men då han wågar påstå, at de icke ens finnas, förwärfwar han sig föga förtroende hos owälduga Läsare.
Auctors skäl kunde aldrig på lättare sätt beswaras, än då man säger, at de icke ens gifwas til. Huru skal då den helsosamaste styrk-dryck hålla godt prof, när man i början straxt så behändigt wet, at distillera kraften bårt, och låta sedan hwar man smaka, huru wämjaktigt det återstående är?
Historiska händelser äro af hela werlden antagne för de aldrasäkraste bewis, om Lagars och Författningars werkan i en Stat; men då Auctor fölgt samma principe, dömmes han skyldig för en grof Fallacia antecedentis pro causa, i sin Argumentation.
Wattu-profwaren måtte altför litet granskat sitt och andras sätt at tänka i de flästa göromålen, och huru få de sanningar äro, som icke af den följande ärfarenheten blifwa uptäckte och få sin förnämsta styrka.
Han kunde med lika grund påstå, at samma Fallacia wore begången af mig, då jag säger, at elden bränner, hwilket jag likwäl icke annars wet, än at hwar gång jag eller någon annan kommer den för nära, har en sådan werkan fölgt därpå. Jag hade rätt lust at höra, huru denna Criticus skulle af sjelfwa eldens natur bewisa denna dess brännande kraft, om han icke finge lof at taga sig förut några dess werkningar för bekanta.
När Auctor ej allenast med skäl, tagna af författningen, utan ock af egen och andra Staters exempel lagt å daga, at nä-
