däremot syslosättas med sådant, som ej annat än förlust af sig kastade.
Tage wi widare i öfwerwägande, huru få Sjömän hafwa hog eller tilfälle för Äktenskap, och hurudan upfostran deras barn gemenligen gifwes, så blifwer förlusten än långt känbarare; Och kunne wi ej undgå, at skrifwa på detta Placatets Conto, saknaden af samma Sjömanskaps posteritet.
Häraf ser då Läsaren, om icke Criticus sökt draga strå för oss i en så alfwarsam sak, och at wattnet i källan är klart, fast Criticus i sitt glas genom egna tilsattser, satt däruppå en annan färg.
§. 73.
Men om jag åter wille uphäfwa alla dessa bewis, och medgifwa, at de af Criticus åberopade författningar haft redan den tiden en sådan werkan, som han dem tilskrifwer, nämligen: at jaga ut arbetare: Om jag hölle för troligt, at det på flygten drefne folket här funnit genom Product-Placatet en rymligare Fri-Stad; fast jag wet, at wåra rymmare ingen öpnare wäg haft, at komma ut, än genom wårt Sjömans-Contoir, sådant som det nu är, så frågar jag likwäl: Mon det kan blifwa et skäl, at förswara samma Placat med? Ty samma ändamål hade lika wäl wunnits, om man fridlyst alla lösdrifware, som angifwit sig, at blifwa lindansare, utan at man därföre får säga, at samma författning warit den lyckeligaste, fast den kunnat gagna af en händelse.
För öfrigt är det fägnesamt at läsa, huru Criticus här på stället handlar om bonings- och närings-friheter på landet, såsom den rätta frö-stocken för wår folk-ökning, hwarutinnan jag med honom i alla delar instämmer, och är därom fulleligen öfwertygad, at båda dessa af Naturen dem förunta rättigheter, ej utan den smärtefullaste skada för hela Samhället kunna dem beröfwas; Ty få de icke lof, at på anständigt sätt föda sig, blifwer hunger och nakenhet deras påkörare; men nekas dem bonings-friheten, wisa förföljelsena dem wägen utur Riket.
Det hedrar Criticus i synnerhet, hwad han säger i början af p. 12: At wåra författningar just i wår frihets början redan
