120
woro sådane, at inga andra människor fingo lefwa, än Husbönder och deras nödiga tjenstefolk, men inga fria arbetare. Denna beklageliga sanning är just den samma, som ledt Auctor det ena steget efter det andra in uti sit System. Så långt han löst Staten i sina tankar från et sådant twång, har han både af förnuft och förfarenhet sett sitt Fosterland räddat, och på andra sidan, i dessa och andra dylika band, läst med stora bokstäfwer Rikets olycka.
Skulle någon owäldughet hos Criticus äga rum, wille jag wänligen anmoda honom, at lämpa samma arbets- och närings-frihet äfwen til Städerna; ty de bebos af lika beskaffade människor, som Landsbygden. När en oskyldig söker för hela sitt Fädernes arf, at winna burskap i en Stad, och under det Processen warar, äter up sitt Möderne, och får hwarken lof at sy, swarfwa, snickra, wäfwa, smida eller handla, med et ord, icke arbeta och föda sig, så blifwer wäl farten til Ryssland, Preussen eller Norrige, den enda lustresa han har at tänka uppå.
När Husbönderne redan i frihetens början, efter Critici medgifwande, utwerkade en så skadelig författning för det ringare folket, som Tjenstehjons-stadgan war, huru troligt synes icke, i fall några husbönder wid denna tid gifwits öfwer handelen, at de arbetat på de ringares förtryck, utur samma princip.
Då utländske Expediterne blefwo aldeles förbudne i Bergslagen, i Stapel-Städerne deras fri-dagar inskränkte til tre timmar, jämte mångt annat, då man arbetade på et nytt General-Tjäru-Compagnie, och förbehölt de tre störste Stapel-städerne allena nederlags friheten, så kan man nästan se, at alt gick därpå ut, at allas ögon innan korrt skulle lita til dem.
§. 74.
Criticus anförer p. 13, huru månge genom Skepps-byggerierne hafwa haft sin föda och näring; men jag begriper icke huru han är så kårt-tänkt, och tror det kunna bewisa nyttan af Product-Placatet, utan at han en gång bjuder til at wisa, det samma antal arbetare förtjente mera i detta arbete, än i någon
