Sida:Chydenius Omständligt svar (1765) med Erinringar och Ödmjukt memorial.djvu/135

Den här sidan har korrekturlästs
135

eller bör eftergifwa. I anseende hwartil Kongl. Maj:t säger sig nog haft orsak, at låta sådant Magistratens förfarande beifras; men wille dock af nåde för den gången allenast alfwarligen förehålla Magistraten dess ofog och förgående härutinnan.”

Däremot utestängas enskildta och fattiga Medborgare dels genom, dels utom Lagar nästan från alla sina rättigheter: de äro såsom främlingar: Portar och dörar äro för dem tilslutne, at gå i Näringarne: de drifwas fram och tilbaka, tils de ändteligen af yttersta betryck förmås, at fly från sina hemwister.

Däraf måste hända, at en Herre-Dräng sedan han tjent ut sina ungdoms år, och wil blifwa sin egen, ej får förtjena sig födan med något slags Handtwerk i Staden, om han ock kunde. Icke kan han gerna gifta sig; men gör han det, så får hans Hustru icke skaffa sig någon styfwer för en Törst-drick eller Bröd-kaka til någon Gardes-karl, af det hon tilredt för sin man. Hungern blifwer således deras första sysla, och emedan magen icke länge borgar, blifwer stjäla därnäst, och när de komma i lika nöd som förr, rymmer han ändteligen utur Riket, som blifwer hans sista tack til sitt Fädernesland, då andra, hwars Närings-sätt han til äfwentyrs lärt, eller kunnat lära, omskansade med sina Privilegier, imedlertid förwärfwat sig Sten-hus, och förnöja sig med präktiga Meubler och kräseliga bord.

Det gifwes utomlands nog många flygtingar, som ännu älskar Swerige sitt Foster-land, och i detta märkwärdiga Tidehwarf äro upmärksame öfwer Riksens Höglofl. Ständers waksama anstalter til Rikets räddning. De plågas af en tärande hemsjuka, och längta med otålighet på den glädje-post från Swerige: at få hemma lof, at ärligt föda sig och lefwa. Det ljufwa hopp de göra sig om en lyckeligare framtid i sin Fosterbygd, gör, at de redan hålla sig resfärdige til Swerige.

Tryckte undersåtare i wårt granskap, äro redebogne at hopetals flytta hit öfwer til oss, och tilbjuda Riket sin tjenst, fast de här blifwa främlingar. De begära ej annat, än at få arbeta: mon det wara obilligt? Olyckelige wi! om en för Swerige så

gyn-