och Wäster-bottn, huruwida den förre ägde någon rättighet, at segla med sina Waror til hwad Stad inom Riket den behagade, alt sedan år 1723 kostat desse Provincier? Mon någon wågade säga, eller kunde blifwa trodd, huru många tunnor Guld på båda sidor därpå äro upoffrade?
Til denna långsamma trätan, lades första grunden i 1617 års Handels-Ordinantie, då Öster- och Wästerbottniske Städerne blefwo bundne wid Stockholm. Kongl. Maj:t såg altför wäl, at detta twång skulle ödelägga de Norrländske Städerne, om Allmogen fått nyttja sin egen Sjöfart och wanliga hamnar, därföre skulle Allmogens rätt sätta imellan. Då frågan om Bonde-Seglation 1723 ventilerades af Riksens Ständer, och Kongl. Commerce-Collegio, ser man Collegium hafwa warit imellan twänne eldar. De widgå på ena sidan, i synnerhet om Wäster-bottn: at det war Allmogens wälfångna rättighet, at få föryttra sina Waror, hwarest de bäst kunde betalas; och at samma frihet äfwen war både nyttig och nödig, til Landtmannens upkomst och wälmåga; men de taga på andra sidan i öfwerwägande, huru en sådan frihet för Allmogen, skulle hota de omliggande Städer med undergång, då de för sin Handels-Speculation, i anseende til Ordinantierne, ej hade widare utrymme, än endast på Stockholm, som af Allmogen sjelf kunde til äfwentyrs besökas.
Saken klyfwes därföre i tu, på Allmogens depence. De skulle få segla, heter det; men ej med andre Fartyg än båtar; hwarmed Landet dock war föga betjent, då farten med Båtar war nästan omöjelig, för de Städers aflägsenhet, hwarest Allmogen hade någon förbättring i priset på sin Wara at förwänta.
Det finnes ännu den Stad, som bär wed på denna elden, som genom underhållande af samma twist, gör sig en rik skörd, och sitter så länge säkrast inom sina tilskansade förmåner.
§. 85.
Huru många hundrade hafwa icke blifwit olyckelige, genom det ordet: Lands-köp; då de ej annat gjordt, än sökt hjelpa sin nödträngda Nästa, at blifwa af med sina tilwerkningar, och