möjeligt warit, förwarade, och likwäl blifwe wi warse, at ju mera de nu i 40 års tid blifwit jämkade, ju olikare finnas genom dem Rättigheterna wara utdelte ibland Medborgare, och alla näringar mer och mer betungade.
Lät oss då icke längre arbeta uti et så bottenlöst Haf, och söka Sweriges lycka på en strand, där Kräftor fattat i wåra tåg, och draga oss baklänges på djupet.
§. 86.
Pag. 54. tager Criticus masken aldeles af sig, och röjer hwad han har inom bols. Det angår wäl icke så mycket saken, som fast mera Personen; men som detta är Critici Mästerstycke, at skratta och begabba ut Auctor, och man här om Critici penseldrag med skäl kan säga: Sic linea prodit Apellem, täcktes Läsaren taga sig tålamod, at litet kasta sina ögon på saken, hon förtjenar säkert någon upmärksamhet.
Då Criticus är i begrep, at wisa huru Auctors sätt at tänka, är ganska besynnerligt, i det den bästa sak i hans händer blifwer helt oren och smutsig, anförer han Auctors berättelse, om Skånska Ox-handelen, såsom bewis därpå, och drifwer därmed sitt spel. Slå up min Läsare pag. 19. i Auctors Afhandling, hwarest denna dess berättelse förekommer.
Han gör här i anledning af det föregående en Proposition, at Handelen ej tål det minsta twång, utan at taga skada däraf. På hela denna sidan syslosättes han därmed, at af Historiska wittnesbörder och händelser bestyrka detta, bland hwilka det äfwen är et, som angår Skånska Ox-handelen. Auctors ord äro desse: Så länge utlänningen fick komma til Skåne, at sjelf upköpa Oxar, betaltes de oförlikneligen wäl, med flinthårda Riksdalrar. Nu hazardere wi dem sjelfwe på Sjön, och före dem öfwer til främmande, men måste åtnöja oss med långt mindre.
För denna sin berättelse ridiculeras Auctor såsom den der i sin Afhandling ej wist den minsta miskundsamhet emot wårt Sjö-folk, då likwäl Skånska Oxarne hos honom upwäckt något medlidande. Dessa Kreaturs lif, så lyda Critici ord: böre, wi menar Auctor, icke hazardera på Sjön, utan hällre förkasta Product-Placatet, som
