ty syslorna äro däruti så mångfaldiga, at nästan ingen födes i Staten, som icke til något är tjenlig, och när han försökt annat, stannar han ändteligen qwar på det ställe, han i Stats-kroppen är af Försynen inpassad.
Wår arbetshop syslosättes så mycket i wår tid med bekymmer, huru den måtte få lof at nära sig, at de flästa förgäta det angelägnaste, huru de äro i stånd därtil, då de likwäl födas til det förra, men böra upöfwas til det senare. Mången har processat bårt sitt Fäderne och Möderne, at winna burskap i en Stad, och glömt bårt, om han kan lefwa där eller ej, och när han ändteligen kommer in, märker han, at mat-säcken lämnats på wägen, och han med all sin möda ej hunnit längre fram, än förwärfwa sig en rättighet, den han, ärft af naturen, men kan nu til äfwentyrs näppeligen nyttja et enda år.
Man talar om en myckenhet Lättingar, Hår-freserare och Lös-drifware; Hwad skal det arma folket annat wara, då hwarje Näring och Handtwerk är så inspärrad, at det blifwer för dem, som utanföre äro, et brott at arbeta? Criticus må häremot inwända hwad han wil; men både Änglands och Hollands exempel i denna delen, bewisa owedersägeligen, at näringarna, utan en så noga rangering, som wi fare efter, bäst och naturligast reglera sig sjelf, utan at åstadkomma en sådan willerwalla, som befaras, och i sig sjelf ej annat är, än et tanke-spöke, at afhålla folket från deras förskansningar, som wilja sitta allena där inne.
§. 98.
Criticus tror sin upgifne 12:te Punct wara i stånd, at häfwa Auctors 2 första, och det sista skälet aldeles öfwerända; men då denna punct nu mera haft samma olycka, lärer Auctors anförda skäl imedlertid få stå tils widare. Man kunde til äfwentyrs föreslå en annan Politisk Rang-ordning, något påliteligare än Critici, nämligen: at Näringarne böra i den ordning af Staten wårdas, som de äro sjelfwa Staten nyttige. Hwilket icke altid kan falla på den som föder största folk-hopar.
Om utlänningen, til exempel, wille icke ens föra til oss någon Spannemål, och wåre egne Skepp wore därtil otilräckelige,
