38
Men - - Jag måste hålla up, det blefwe et alt för långt Register, at uprepa alt hwad Criticus anfört af detta slags skäl, innan han det aldraminsta rör wid saken. Hela 11:te sidan innehåller föga annat, än de hårdaste tilwitelser, directe och indirecte stälde emot Auctor.
De äro twifwelsutan i den afsigt af Criticus upsatta, at läsas, Auctor til wälförtjent blygd för sitt förhållande. Det kan således ej annat, än wara Criticus angenämt, när jag hos Läsaren uplifwar minnet af de skäl, hwarmed han begynt sin wederläggning, och det så mycket mera, som de äro af den beskaffenhet, at de i en sedig Skrift ej kunna beswaras.
§. 23.
At en Criticus sedan han uptedt några grundeliga skäl emot en Auctor, gör däraf sådane slutsatser, som de anförde bewisen synas leda til, ehuru de ock skulle tyckas wara hårda, måste altid en Auctor tåla; ty annars förlorar bewiset något uti sitt eftertryck. Hwarföre äfwen Criticus på de ställen han sökt följa en sådan ordning, med skäl bör ursäktas; Men at nästan fylla et helt ark i början af en wederläggning, med sådane talesätt, stälde emot Auctor, mer än saken, innan man det ringaste rördt wid ämnet, uptagit och wederlagt något däraf, måste falla en owäldug Läsare så misstänksamt före, som det hos de andra kan gälla för de starkaste skäl, hwilka både roa och öfwertyga detta slags Läsare hundrade pro Cent mera, än det kraftigaste bewis.
Alla dessa tilwitelser äro ju af den beskaffenhet, at en Auctor bordt därom med skäl öfwertygas, då de kunnat hafwa sin werkan. Men at i början taga det för afgjort, som bordt bewisas, är ju det samma, som at ropa hai, förrän man är öfwer bäcken, och sälja skinnet förr, än Björn är skuten.
Huru har Criticus här fölgt, det han på första sidan säger wara sin hufwud-sats, nämligen, at icke fästa sig wid Personen, utan saken, och hwad han pag. 6. så nitiskt bedyrar, då han säger: Ware det långt ifrån mig, at jag med wäldughet eller hårdhet skulle fälla omdöme öfwer andras meningar, och det han ännu pag. 11. påminner sig sjelf, då det heter: Jag wil
