Sundt förnuft och en klar förfarenhet, äro de grunder, hwarpå Auctor sökt bygga sina slutsatser.
Låt oss litet följa honom, så få wi se huru noga han af dem låtit leda sig. Han beropar sig på den stora Samfunds-mästaren: det hade warit emot Hans helighet, at öpna människo-slägtet wägen til sanskyllig lycka i tiden, genom några afundsjuka författningar utom Staten, eller inom honom. Den smitta, hwaraf wårt slägte fick del, gjorde wäl sa mycket, at afund och ondska blef hos dem en arf-sjuka; men därföre kunde de aldrig blifwa en genwäg til wälmåga; ty de woro ej annat än afgrunds- och olycks-foster.
Människliga behofwen äro både små och stora. Icke frysa, icke swälta, icke törsta, är alt nog til det förra. En skinnpäls, en brödbeta och en skopa watten göra då tilfyllest; men då hela Naturen lyser af prakt, mon människan ensam, som det dyrbaraste, skal wara stängd från nöje och beqwämlighet? Naturen har sjelf omkring hela Jord-klotet delt ut dessa ämnen ganska wisligen, at ingen därigenom blifwer lidande: intet Rike och ingen ort är utan sin lott, och ingendera har heller alt: ingen är i stånd, at förse sig sjelf med nödwändighets behofwen, än mindre med det mångfaldiga, som wi åstunda för wår beqwämlighet.
Wi måste därföre hjelpas åt, och betjena hwarandra, at tillika blifwa sjelfwa betjente: eftersätte wi det ena, sakne wi nödwändigt det andra.
Förfarenheten bestyrker dessa sanningar, så ögonskenligen, at de af förnuftet aldrig kunna dragas i twifwelsmål. Karghet och afund fräta sig sjelfwa: den ene gömmer så sina skatter, at han med dem ingen ting kan förtjena, och den andre ser mäst på hwad andre förwärfwa, och är bekymrad därom huru han kunde hindra dem, och glömmer ofta bärt hwad han sjelf förlorar i det samma.
§. 4.
Förbud emot Warors utförsel, har i alla tider ökat brist därpå; men ingen annan Nation har kunnat blifwa mägtig och rik, än där Handelen warit fri.
Då Holland 1725, til at hämnas pa Swenska Product-Placatet, utfärdade sitt Retorsions-Placat, tog Provincen Seland där-