dom och wälmåga, samma ändamål här kan winnas, genom snörrätt däremot stridande medel.
Criticus påminner oss, at behålla det wi hafwe, at ingen må taga wår Krona; hwarmed han förmodeligen förstår wår sällhet; men han är icke i stånd, at öfwertyga oss därom, at wi nu mera hafwe någon, eller at den genom wåra härtils tagna författningar någonsin kan behållas.
Nation är således föga nögd därmed, at behålla det han hafwer; ty hwar man wet, at det är alt för litet, om papperet kommer bårt, fast Criticus lärer föga kunna mera härefter, än hittils, hindra sådan orsaks sådana werkan.
§. 5.
Auctor anförer widare, huru farligt det är i et samhälle, at lemna för mycket af sina Medborgares wälfärd i några få människors händer. I en Stat har man ingen ting högre at önska, än dygdiga Medborgare; men twärtom, ingen ting mindre at förmoda.
Människo-hjärtat är af naturen en sammel-plats af de swartaste laster, som åt alla kanter söka utryme til sin utöfning.
Straff och Gudsfruktan äro wäl de bomar, som hindra deras utbrott; men det förra är här otilräckeligt och den senare är ej allenast sällsynt, utan ock tillika hos större delen obeständig, och odygden kläder sig ofta i et helgons skepelse, och kan därföre aldrig utmönstras från de wigtigaste och heligaste förrättningar.
Har altså Staten lemnat någon slags rättighet i den ena Medborgarens händer, fram för den andra, som kan missbrukas; men därwid ej tillagt något straff, eller ock, om det ändteligen wore tillagt, likwäl i sjelfwa werket ej kunde utmätas; så bör det tagas för afgjort, at den samma missbrukas så långt som möjeligt är.
Ju närmare hwar och en får genom Lagen bibehållas wid sina naturliga rättigheter, ju bättre är han i stånd, at förswara dem; men twärtom, ju mera han är genom författningar satt i mistning däraf, ju lättare kan han förtryckas, och ju swårare har Lagen at beskydda honom wid sin återstående och i Lagen grundade rätt.
