Mon Criticus wågar påstå, at den ena Swenska Staden ei dger of Naturen lika ratt, som den andra, at föryttra sina Waror där de kosta mäst, och köpa sina behof där billigaste pris gifwes? Och i fall någon wore af Naturen i wissa delar missbytt, mon det är med-borgerligt, at lägga sten på bördan och inskränka det lilla, som återstår? Hwarföre skal då den ena blifwa den andras Herre? eller är någon i stånd at säja, huru långt detta wälde ännu kan sträckas?
§. 6.
I fria Stater har man altid lärt, at wara upmärksam på några Medborgares öfwerwälde. Salustius och Tacitus låta nästan på hwart blad förstå, at stora ägodelar i få händer äro farlige för friheten. I Athen ansågs blotta förtroendet hos Krigsfolket, för en giltig orsak til Mitiadis ewiga fängelse. Men jag wet icke, huru wi kunne falla på sådana tankar, som strida snör-rätt däremot. Wi tale om styrkans fördelning såsom skadelig. Wi wilje bewisa, huru Kronan i Krig, i Stats-brist, Entreprænader, Wäxlar, Utredningar etc. behöfwer af wissa förmögna Handlande et kraftigt biträde, i anseende hwartil de böra anses såsom Rikets pelare, utom hwilka det ej länge kan äga bestånd.
Jag måste tilstå, at sedan några genom författningar fått tilfälle, at lägga under sig det mästa af Krona och Medborgare, är ingen ting nödwändigare, då någondera af dem behöfwer, än at anlita dem om hjelp, som fått alt om händer.
Men just här upkomma några wigtiga Frågor:
Mon några få Medborgare kommit til en sådan förmögenhet, blott genom egen flit, eller hafwa de warit understödde af författningar? Mon Handels-ordinantier, Skrå-ordningar, Classificationer och Product-Placater, med flera, ej finge den äran, at härutinnan wara betydande deltagare? Eller om detta skulle nekas, hwarföre är då den strängen så öm, at röra wid, at man ropar Himmels-högt, så snart någon kommer åt den? Mon det wara idel Patriotisme? och mon man icke lätt finner, at det icke då ginge så lätt an, at taga för mycket för sig, om wi hade flere medtäflare? Mon samma förmögenhet icke är til större delen
