9
kedes eget anförande: flere kompagnier af 1:sta och 3:dje jägare-corpserne samt 4:de bataljonen slöto sig till de förra, och med muntert hurra och fälld bajonett kastades fienden från häck till häck, till dess han i vild flykt hastade ned till Düppel by; samtidigt framträngde 6:te bataljonen, understödd af den 5:te, in på norra sidan af Düppel, som dervid snart blef intaget. General Bülows brigad, till hvilken Generalmajor Hanssen hade begifvit sig, ryckte raskt fram på Åbenrå. De friska reservtrupperna, nemligen 3:dje och 7:de bataljonerne, samt 2:dra jägare-corpsen, erhöllo nu ordres att framtåga, för att understödja anfallet och öfvertaga förposttjensten, när mörkret komme; delta sednare inträffade, när våra trupper hunnit framtränga till andra sidan om Stenderup och straxt framför Satterup; ett anfall på denna by var redan anordnadt, men det måste uteblifva för det mellankomna mörkret, så framt icke våra trupper skulle utsättas för vådan af att skjuta hvarandra. Förposterne utställdes fördenskull genast, och de fleste bivuakerade natten öfver å den bakom förposterne liggande trakten. Vi hade således återtagit nästan samma terräng, som vi förut hållit besatt. Vid daggryningen tillbakadrogos våra förposter något, nemligen till en linie från Düppel till Venningbond och Alssund, under det att sjelfva Düppelberg hölls starkt besatt. Fienden höll sig alldeles stilla på förmiddagen, och på eftermiddagen skall han hafva börjat sin reträtt. Missförhållandet mellan vår och fiendens styrka tillät beklagligtvis icke att förnya striden denna dag, men fienden har erfarit att Danmark har en till strid väl ordnad här, som han icke ostraffad kan lemna i sin rygg, i händelse han åter skulle få i sinnet att tåga norrut.
Vi förlorade denna dag, utom vår tappre Öfverstelöjtnant Morgenstjerne och den unge Löjtnanten Muus, ännu tvänne unga, högsinnade män, som från brödrarikena ilat förut, för att deltaga i vår strid, de Svenske Löjtnanterne Baron Lejonhufvud och Sommelius, som föllo, sedan de
