Sida:Döds-runor, 5 juni 1848.djvu/13

Den här sidan har korrekturlästs

11

tansvärdt dån, som i det ögonblick, då jag skrifver detta, bryter löst med förnyadt raseri! Det är icke något skju­tande, det är ett oupphörligt rullande, som af åskan. Fem byar stå i ljusan låga och belysa hemskt den gräsliga bil­ den af denna strid, och, ehuru vi äro tre mil från valplat­sen och Flensburger-hamnen ligger emellan, bäfvar likväl jorden här oupphörligt och fönstren skallra. — Schleswiger-Jägrarne kunna ännu icke vara framkomna till bataljfältet, emedan de först omkring klockan 5 marscherade härifrån. I detta ögonblick, kl. 11, har skjutandet upphört . . . .”




Under denna för Danmarks vapen ärofulla dag har Svenskt, Danskt och Norrskt blod för första gången flutit för Skandinaviens gemensamma heliga sak; denna dag har derigenom blifvit för de tre nordiska brödrarikenas framtid en bemärkelse-dag, som ännu om århundraden torde kasta en aflägsen, dock alltid lika ärofull, blodigt skimrande morgonglans öfver en säkert då till full verklighet utveck­lad nyare tids politiska historia.

Wolfgang Menzel yttrar sig om de tre Skandinaviska rikenas ömsesidiga förhållanden i sitt, om lika vidsträckta historiska forskningar, som om en lefvande, klarseende statsmanna-blick vittnande arbete: ”Europa im Jahr 1840,” sålunda:

”Sedan Danmarks flotta blef uppbränd och Finland ryck­tes från Sverige, vegeterar den Skandinaviska norden i en märkbar obetydlighet. Dock må man ej tro, att dess folks lifskraft redan är uttömd. Alla germaniska stammar — och till dem höra Danskarne, Norrmännen och Svenskarne — ega en förvånande seghet. De kunna väl till en tid för­sjunka i bragdlös dvala, men deras medfödda energi fortlefver dock, och förr eller sednare vakna de till nya kraft­yttringar, ny utveckling.