13
civila marin-depöter, emedan de, utan dem, sakna tillfälle att utveckla hela sin nationalitet såväl i industrielt, commercielt, som andra afseenden. Den af Ryssland mot oss förda eröfringspolitik har utgått från sådana åsigter, och hvad vi derigenom förlorat, veta vi allt för väl. Tysklands vapen ledas nu mot Danmark af enahanda politik. Äfven Tyskarne vilja hlifva en sjöstat, liksom Ryssarne tidigare; men kunna icke blifva det på annat sätt, än som Ryssland blef det, nemligen . . . icke på annat sätt, än på Skandinaviens bekostnad.
Och skulle icke detta röra Sverige och Norrige? Skulle ieke våra politiska intressen deraf lida? Äro vi icke skyldige oss sjelfve och våra efterkommande att med vapen och lif, uppoffringar och lifliga sympathier protestera mot ett sådant våld? Man måste vara allt för kortsynt, för att icke inse det.
I närvarande ögonblick omgifvas och nedtryckas vi å ena sidan af verldens största landtmagt, och å den andra sidan af dess största sjömagt, och det är måhända endast med offret af en understundom allt för förödmjukande politik, kränkande nog för ett fritt och stolt folks känsla, som vi lyckats lovera oss fram i det kinkiga farvattnet mellan Charybdis och Schylla. Men lät nu Danmark förvandlas till ett Tyskt förbundsrike, och följden skulle hlifva påtrycket af en tredje, ännu mägtigare, och alls icke mindre egoistisk granne, hvarigenom vi ytterligare skulle reduceras, för att, förr eller sednare, i vår tur kanske undergå samma öde som Polen, det att delas också af tre magter. Lika såväl som Sverige är Skandinaviens förmur eller . . . om man så vill . . . åskledare emot Ryssland, lika så väl är Norrige det mot England, som Danmark mot Tyskland.
Vore ej Tyskland i närvarande stund upplöst af anarki, skulle det väl kunna låta tänka sig att en sådan delningspolitik redan låg i sin linda och lurade inom kabinetterne i S:t Petersburg, London och Berlin, emedan mycket be-
