14
vittnar att desse sällan handlade efter ädla grundsatser, åtminstone då det gälde Skandinavien.
På hvad grund eröfrade Ryssland . . . Finland, Engelsmännen den Danska flottan och fordrar väl Tyskland nu herrerätt öfver Schleswig? —
På grund af öfvermagtens samvetslösa egennytta, på grund af den starkares rätt öfver den svagare.
Hvarje redlig vän af Skandinavisk sjelfständighet måste derföre gilla den politik, som Konung Oscar i det Dansk-Tyska kriget nu utvecklat, och de åsigter, som bestämdt de tre brödrafolkens handlingssätt.
Det var också dessa förhållanden inom Europas nordiska magter, som ropade med historiens varnande och vittnesgilda stämma till vår tids ungdom — inom trenne riken — och bjöd den att för framtiden knyta ett Skandinaviskt fostbrödra-lag. Fest-pokalen, som beseglade förbundet, klingade emellan grafvar, tillhörande en försvunnen och en tillstundande tid. Hvem trodde väl då, att man så snart skulle stå vid randen af de sednare? Vi göra det likväl redan. Bland många af Danmarks tappre söner, som för sitt fäderneslands rättvisa sak kämpade och blödde den 5 Juni . . . och ibland hvilka man företrädesvis måste räkna den lika mycket älskade och värderade, som nu mera saknade Öfverstelöjtnant Morgenstjerne . . . stupade äfven tvänne Svenskar och en Norrman, Löjtnanterne Lejonhufvud, Sommelius och Lövenskjold. I desse betrakta vi också de första blodiga dödsrunor, som Försynen i sin allmagt ristat öfver den triumph-port, hvarigenom en ny historia för de tre Skandinaviska folken skall göra sitt intåg i verlden.
Ära åt deras namn, frid öfver deras grafvar!
De biografiska upplysningar, som åtfölja dessa ”Dödsrunor,” äro lånade ur tidningar. Vi hafva icke lyckats erhålla några närmare detalj-uppgifter om Hr Öfverste-Löjtnant Morgenstjerne, ett missöde, som vi lifligt beklaga.
